hemma, efter en iskall och tårfylld promenad. Är så ledsen just nu, att jag inte vet vad jag skall göra, har slut på tårar. Jag känner mig tom...förkrossad...lämnad...

Jag kommer inte att vara mig själv på ett tag nu, kommer vara den där tysta killen som är i bakgrunden. Känns helt sjukt, overkligt är vad det är. Allt jag ser i mitt huvud är de lyckliga minnena jag har kvar, de spelas upp, fram och tillbaka.

Du var speciell, på alla sätt och vis. Din personlighet, de fakta att du faktiskt förstod dig på min humor, ditt utseénde, dina ögon, ditt hår, ditt leénde, ditt..ditt allt.

Jag kommer försöka glömma, det kommer inte gå, du kommer bestå i mitt huvud i en lång period frammåt.
Jag skall försöka vara glad, det kommer inte gå.
Jag skall försöka hålla hoppet om kärlek vid liv, men det kommer inte gå.

Om ni ursäktar mig så skall jag skriva dikter och lyssna på sorgsen musik så det sista kommer ut...

Du lever kvar i mitt inre...