Busringningar... Ett förhållande mellan ett barn och en telefon.

Jag har aldrig kunnat busringa till någon, någonsin. Tycker bara det blir pinsamt, mitt hjärta slår jättefort och helt plötsligt får jag inte fram några ord och lägger på. Jag kan heller inte sitta i samma rum som någon som busringer då jag skäms så mycket, weirdo - i know!
Igårkväll, väl hemma hos en cool grabb, så skulle jag ta upp detta hål i min barndom och rätta till det. De hade skype vilket inte gjorde det alls lika jobbigt. Jag kände mig jättebarnslig, men ska man vara fin får man lida pin...eller något...

Men i alla fall, vi letade upp något sött nummer att ringa till, till amerika verkade kalaskul då de blev mycket mer action (tönt_nr1). Till slut kom vi fram till Toys'R'Us i Ohio eller något, efter några misslyckade försök till Kentucky fried chicken och Burger king. O_o
Jag började prata om Magic Sand, att jag inte fått min beställning som jag gjorde för en månad sedan till min 3 åriga son. Vi talade ganska länge och jag var fortfarande kalasnervös. När allt det pinsamma äntligen försvunnit så hördes det ett skratt i hörlurarna. Det var en kvinna vid namn ..."någonting som jag inte minns", som fex hade bjudit in i samma chatt. 
Min ilska översteg allting, då hon hade pajjat min chans att färdigställa samtalet, förfaan! 

Lyssna på mitt råd barn, busring icke! Gå ut och lek med Magic Sand istället!